Nu är jag tillbaka. Jag har haft det bra i Vadstena, jag älskar den staden. Det finns inget mysigare än att gå där på gatorna. Men ändå, när jag går där med mina vänner så känner jag mig tom. En enda tanke finns i mitt huvud och jag vill inte det. Vi gick en vandring, och vi håller ju på med frälsarkransen. Det står för massa saker, orkar inte förklara om det. Men så kommer vi så vi ska prata om ökenpärlan. Vi skulle ta upp en sten och tänka på något som bekymrade en. Jag gjorde det. Sen skulle vi kasta det i sjön så det skulle skjunka till botten. Jag gjorde det, jag försökte slänga bort allting. Men det funkar inte. Det känns som om jag bara går omkring men är inte där, jag fattar inte varför. Jag vill inte känna såhär. Och nu när jag varit i Vadstena har jag hållit inne allt, det kom nu. Men jag vill inte mer. Jag vill bara glömma allt, jag vill det verkligen. Som du! Du har glömt mig! Jag vill inte gå runt som jag gör nu. Jag borde inte göra det heller för en sån här sak, men nu är det så. På bussen hem satt jag mest och stirrade, det blir ofta så nu. Jag sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Tänker och folk säger till mig att sluta tänka. Jag vill ju, men det går ju inte. Och jag vill inte bara sluta tänka, jag vill glömma allt..


Det finns så många tankar i mitt huvud, varför varför varför är dom vanligaste. Varför ska jag vara jag, varför vill du inte ha mig, varför ska jag känna såhär. Jag måste verkligen försöka nu, gå vidare. För du kommer inte tillbaka hur mycket jag än önskar det. Jag önskar jag kunde stänga av alla känslorna. Varför kan man inte slänga känslorna i sjön som jag gjorde med stenen? Varför finns kärlek? Varför sårar det så mycket? Jag sitter och lyssnar på alla låtar som påminner om dig. Jag fattar inte ens varför jag utsätter mig själv för dig. Det gör så ont att lyssna på. Jag är arg på mig själv, för att jag tänker. Men vad ska man göra när man ligger vaken på nätterna? Jag ska sluta hoppas nu, jag ger upp nu! nej, nu orkar ja inte mer.