Jag ville förresten säga vilka fina människor som finns omkring mig och får mig att känna en sån enorm lycka. Och jag vill verkligen inte att något ska hända dom, nej ingen människa ska det hända nått. Det är så himla orättvist. Det finns så himla mycket smärta, det är orättvist med sjukdomar... Det spelar ingen roll cancer, ätstörningar eller något annat som jag fruktar så himla mycket. Jag är så rädd att jag själv ska få det, men ännu mera att någon nära mig ska få det och sakta försvinna från mig. Jag har sett vad sjukdomarna gör med personer jag tycker om. Hur vilse och trasig en själ kan av det, hur trasig och vilsen man själv kan bli av det. Ätstörningar till exempel, man hör dagligen massor med tjejer(ja, det är faktiskt mest tjejer) som tjatar om sitt utseende. Ful hy, tjocka lår, stor rumpa, små bröst, tråkigt hår, runt ansikte, putmage. Det gör mig ledsen, ja. det gör ont i mig, verkligen. Det finns ingen värre sjukdom för mig, än ätstörningar. Att en människa..kan stå i spegeln och vara så himla vacker.. men det hon ser i spegeln är något helt annat. Det gör så himla ont i mig. Det är just därför jag inte fattar varför jag själv säger så, jag är ju en av dom som säger så. Jag blir lika besviken på mig själv varje gång. Jag vill inte tänka så, får inte tänka så. Det jag ser i spegeln, det äcklar mig inte. men det känns aldrig som om jag kommer bli nöjd med det jag ser. Jag önskar jag kunde tycka om mig själv för den jag är, och säga till andra att göra samma sak. För jag vill kunna vara en förebild för andra och lära folk att se det fina i sig själva. För det finns alltid något bra med en människa och något fint på en människa. Vi måste bara lära oss se det.

Tack för att ni lyssnade på mitt lilla tjat. Och hoppas ni förstod mitt budskap.