Det var längesen jag skrev om mina känslor, mina innersta tankar här i bloggen. Jag gjorde det förut men jag kom på att det kanske inte var så smart. Men jag är så sjukt trött på saker just nu. Jag har i hela mitt liv tagit andras lycka framför min egen. Bara andra var glada så var det ju bra. Det har fått mig att må dåligt.  Jag har alltid gjort vad människor vill att jag ska göra och suttit tyst och inte vågat säga emot. Ibland har jag låtit andra säga mina tankar för mig. Jag tänker aldrig mer bli sådär. Jag vill inte vara den som står tyst i ett hörn längre, som inte säger vad hon tycker och tar andras lycka före sin egen. Men det spelar ingen roll vad jag säger att jag vill, för min hjärna vill inte lyssna på mig. Gör jag någon ledsen, då vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika och gråta och dra av mig allt hår. Jag gör vad som helst för att människan ska bli glad igen. Även om det får mig att bli ledsen? Ska det vara så egentligen? Ska man anpassa sina känslor för någon annan hela tiden? Jag menar, jag är inte mer än en människa. Jag kan inte vara något mer.